Att må dåligt psykiskt är inte det roligaste här i världen.

Att helt plötsligt som från ingenstans känna en "vägg" komma emot en och bara trycker till..pressar pressar....tills man inte får luft. Det är jobbigt.

Att detta händer lite då o då, måste ajg vänja mej vid. Det är ganska ok om det händer hemma, men idag kom det på jobbet.

DET är INTE OK!

Hur ska man kunna vara till hjälp för andra, när man själv mår så dåligt.

Svetten rinner, jag skakar, jag får inte luft, tårarna bränner....

Nej jag försökte några timmar...men sen måste jag erkänna att jag inte klarade det längre.

Då fick jag erkänna mej besegrad, fick försöka ringa in vikarer.

Men ingen kunde....och att lämna över till En person som får göra jobbet VI skulle ha gjort tillsammans ikväll...det känns för jäkligt. 

Ja inte mår jag bättre av det heller!   

Men vad gör man?

Nu har jag sovit, försökt äta lite och fått kaffe glass och jordgubbar av min snälla man!!!!

Det här med Psykiska sjukdomar är Väldigt tabu.

Jag trodde i min enfald att jag ändå blivit bättre på att prata om detta med folk.

MEN, vad är det jag säger på jobbet???

JO jag mår dåligt, vet inte vad det är... 

Va...varför då???

Jo självklart, jag skäms att jag mår så!!!

Det hade varit bättre med: Du jag har sån magkatarr...eller Du jag har diarre eller va tusan som helst!!

Men inte en psykisk åkomma!!

Hur är man funtad egentligen???

Jaja men så här är det!!

Är stolt över alla som i klartext kan säga

Jag mår så dåligt psykiskt....jag måste åka hem o ta igen mej!!!

Önskar jag kunnat säga så!!!

Men en gång kanske??

Livet är inte alltid så jäkla kul!!!

Önskar folk i min närhet kunde förstå, ja de som vet menar jag. 

Jag hoppas de förstår och har förstående för det!!

Hoppas på en bättre dag i morgon!